En annan Frida

Jess, jag begav mig norrut igår. Tess och Olle ska få en fin julklapp i år, det är ett som är säkert. Jag har dock inte bestämt mig för vad än. Kanske att jag köper dem ett hus. Då kan jag ju få ett eget rum. Det skulle ju vara perfekt. Tror ni man får ett hus för några ynka hundralappar?

Nä, min lilla Luleåtripp är tyvärr ingen rekreationsresa så nu ska jag lämna Tess söta lilla dator i fred, muta hunden med lite godis och fortsätta studera.

Inom två timmar kommer jag att komma till ett skede i mitt liv där jag är i behov av att slå någon. Jäkligt hårt.

I fyra dagar har jag tränat på att säga NEJ. Det har inte gått så bra. Jag lyckas inte ens skapa en mental bild där jag ser mig själv säga nej. Jäkla skit.  

Jag säger härmed upp bekantskapen med samtliga som trodde att jag var personen i stupid del 3 inlägget. 

Det känns jäkligt bra att jag uppenbarligen lyckats framställa mig själv som en så pass intelligent person att alla utan att tveka utgått från att det är ett självupplevt inlägg.

- Haha, typiskt dig....                  Vadå typsikt mig!

Det finns väldigt få fördelar med att ha en pappersfabrik som närmsta granne. Egentligen är även nackdelarna vädligt få. Dock desto påtagligare när man väl märker av dem.

Jag brukar förneka att man känner av någon otrevlig lukt när man bor här. Och det är sant, så länge fabriken går som den ska och allt håller sig på normala nivåer, vill säga. Men nu är det något som är jäkligt galet. Det luktar fan surströmming i mitt rum! I min säng! Låt mig påstå att jag är måttlig road av det. Att det dessutom bara verkar vara i mitt rum fönstrena är tillräckligt otäta för att avslöja att lilla fabriken har utsläppsproblem inatt doesn't make me any happier.    

Det är ingen bra dag idag. Så nu avslutar jag den. På en spikmatta. Känns bra.

Jag har verkligen inget att skriva så det får bli en stupid del 3.

Du ska ut och resa och har alltså en del packning. Första färdmedlet på din resa är buss. I samma veva som du ska kliva på bussen så inser du att du inte vet var du har din mobiltelefon. Panik. Du meddelar ditt problem till busschauffören, han är snäll och förstående och hjälper dig att leta, trots att du var sen och han vill åka (Nej, det var inte på norrlandskusten).  

Letandet förblir resultatlöst och du börjar ge upp hoppet. Men, då får du en idé (de flesta skulle nog börjat i den här änden). Om du lånar en telefon och ringer till dig själv så kan du ju höra om telefonen är med. Sagt och gjort och mycket riktigt ringer det någonstans i din packning (typ i jackfickan). Du slår dig ner på din plats och bussen rullar. Du fiskar upp mobiltelefonen från sin gömma: Oj, jag har ett missat samtal. Bäst att jag ringer och kollar vem det är.  

- Hej det här är Anna Andersson, du har ringt och sökt mig?
- Näääe... det tror jag inte...
- Jo men ...

(Nej, jag kan inte svära på att du än idag har förstått mysteriet med det missade samtalet)

Jag tog en dusch. Av någon anledning var duschdraperiet nedmonterat. Usch vilken jobbig känsla. Jag har aldrig känt mig så utblottad. Som att hela världen såg mig. Skumt skumt. Badrummet är 2kvm stort men det var värre än....

... det största och mest öppna och båsfria simhallsduschrum du kan tänka dig. 
... duschrummet på Campushallen i Skellefteå. Där fanns det två duschar för ibland upp till 30 tjejer att dela på efter ett aerobicpass. Folk stod på kö och väntade och det var så litet att du fick passa dig så du inte gav tjejen i duschen bredvid en armbåge i tinningen när du schamponerade håret.  

Det fanns föresten ett omklädningsrum till med större duschrum där på Campushallen. Det var dock fler än jag som inte var överförtjusta i konstruktionen med enbart en glasvägg (om än lätt dimmad) mellan damerna och herrarnas duschrum.

Låt säga att du har en liten tillställning hemma för några väninnor. När väninnorna gått hem upptäcker du att en av dem glömt sin mobiltelefon. Du vill ju givetvis meddela detta så att väninnan skall slippa oroa sig. Du överväger att ringa på hemtelefonen, men slutar ut detta då det faktiskt är väldigt sent och du inte vill väcka väninnans man som förmodligen sovit gott sen flera timmar. Det är då du får din snilleblixt: Jaaa, jag kan ju skicka ett sms.

Nåja, än så länge är det ju faktiskt bara du som är medveten om din egen dumhet. Ingen större skada skedd. Så vad gör du härnäst?

1. Raderar smset från väninnans mobil och låtsas som ingenting.
2. Bjuder dina arbetskamrater på en historia att berätta för de sina hemma  vid middagsbordet.

Ska jag vara ärlig var nog inte alternativ 1 ens ett alternativ. Det hade nog fallerat redan vid att försöka få upp knapplåset.
 

... på det här inlägget

Har varit en sväng till Luleå i veckan. Behövde miljöombyte. Piteå och jag är inte riktigt vänner at the moment. I Luleå fick jag äntligen träffat fina lilla Max (och så klart hans mattte och husse också). I morgon åker vi en sväng till Skellefteå. Länge sedan jag var där. Får se om det fortfarande känns som hemma.

Saker har en förmåga att försvinna hemma hos mig. Så nu går jag ut med en officiell nationell efterlysning. Har någon sett:

- 1 liten röd kamera
- 1 svart ring med stor ros
- 1 silverring med diamant (fejk förstås)
- Mina stick- och virknålar

(Ja mamma de kanske finns i mitt rum men det vore ju dumt att leta/städa i onödan, eller hur?)

När jag var cirka 12 år blev jag tvungen att skaffa ID-kort för att kunna bevisa att jag var ung nog att åka på ungdomsbiljett på bussen. Nu 13 år senare är det mer regel än undantag att de utgår från att jag ska åka på ungdomsbiljett. Senast idag blev jag tagen för under 19. Jag vet inte riktigt vad jag tycker om det. Nitton är i och för sig okej. Då var det värre den gången jag i efterhand såg att gränsen för ungdomsbiljett låg på 16. Vad än busschauffören sa så var det inte en komplimang. Och ja, jag är för ärlig för att inte avslöja att jag är vuxen.

Den enda gången busschauffören konstant utgår från att jag är vuxen är på Norrlandskust-bussarna. Där går gränsen för ungdomsbiljett vid 26.

Okej, jag är ute och traskar här hemma i byn. Det är mörkt. Det är rätt sent. Det är fredagkväll. Telefonen ringer så jag stannar till och pratar. Traskar runt lite på stället medan jag pratar. En bil svänger in mot mig. I don't like, så jag vänder lite smått och börjar gå åt andra hållet. Efter typ två steg blir jag irriterad på mig själv. Jag har ingen lust att bli skraj för okänt folk i bilar (och dessutom är det faktiskt närmare till eventuell hjälp åt det håll jag var på väg åt). Nåja, jag byter alltså håll igen och fortsätter gå. Bilen är nu närmare. Det är en silvergrå Volvo V70. De vevar ner rutan. Fan.

- Hej, det är polisen. Hur mår du? 

Ja, jag höll på att dö. Jag menar, va fan. Hur ser man egentligen ut om polisen känner att de behöver "kolla upp en" när man är ute och går.

(Att jag "smög" runt i en skogsglänta i utkanten av ett bostadsområde i närheten av en fest på en lokal kan kanske ses som förmildrande omständigheter till polisens approach. Men ändå.)

... in Luleå hos T och O. Great.

Har någon sett en nyckel i ett rött band?
Det har inte jag. Inte sen igårkväll vid sju.
It's my way out of here, and it's gone. Buhuu.

Okej att hunden tuggar i sig saker men knappast en nyckel va? Eller?.
Att springa runt och leta i någon annans hem känns inte helt okej. Fan.

Om bara O kunde svara på mina meddelanden. Han måste ha tagit den. Jo, så måste det vara.