En annan Frida

The crazy cat lady har tappat stinget. Ni vet hon som pratar om sin katt som andra pratar om sina barn. Ni vet.. åh vet du vad han gjorde igår... han var såå sööt... alltså han är såå smart... han förstår verkligen allt...osv. Hon som pratar om sig själv i tredje person just nu eftersom hon inte riktigt vill kännas vid detta personlighetsdrag som hon faktiskt finner ganska störande hos andra. Jaja, hon har i alla fall totalt glömt bort att meddela detta:



Jo visst. Kattskrället har hittat hem igen. Eller det där var väl en sanning med modifikation. Han hittade inte alls hem. Jag fick nog och åkte och hämtade hem honom. Den som letar skola finna. Och det är ju inte så svårt om man vet var man ska leta. Som ni ser är han fortfarande en tjockis och verkar inte ha lidit så speciellt mycket av sina tre veckor på rymmen.

Och på tisdag kommer det andra skrället som är på rymmen också hem. Och på måndag gör jag min sista dag på jobbet i Boden. Och livet är faktiskt ganska bra just nu. Och jag vet att man inte får börja meningar med och. Och så vidare.

Ett glas rosé i kvällssolen på balkongen. Vardagslyx och mys på hög nivå? Jo men visst!

Äh, vem försöker jag lura?

1. Rosé? Hur tänkte jag här? Jag tycker inte om rosé. Har aldrig gjort och kommer aldrig att göra. Och rosé med Fanta? Vem kom på det? Som en dåligt blandad drink med alldeles för stor del sprit eller dålig billig läsk med blodapelsinsmak.

2. Kvällsol? Det är visserligen klart och fint ute. Men sol? Den passerade ur sitt läge för flera timmar sedan.

3. Balkong? Äh, det låter bara bra mycket mysigare än "Uteplats i markplan"

Och den där gråa klumpen föresten. Det är egentligen världens sötaste lilla fat som lilla mor har gjort. Man skulle kunna påstå att det inte kommer till sin rätt på bild. Not at all.

Så här stod stolen när jag kom hem från jobbet nyss. Alltså den bruna stolen med blå dyna. I vanliga fall står den mot väggen. Alltså under fönstret typ. Inget annat verkar dock rört eller flyttat. Scary scary.

Men, så vida inte förflyttningen skedde mellan 02.00 och 03.30 inatt (nej jag kunde inte somna och börjar ju jobba före f*n) så slipper jag i alla fall oroa mig att någon är och smyger bakom fönstret på nätterna.

Sen tycker jag faktiskt att om någon liks ska jävlas så kunde denne någon (vem vem vem?) väl ha flyttat något på den sidan av uteplatsen som jag hunnit fixa till lite istället. Så jag kunde fått visa den och inte mitt lilla skräphörn liksom.

Från My first room

Update: Neeeeeeeej. Det står att knopparna är lila. Och det kanske jag borde se också. Men jag blev så kär att jag bara såg rooooooosa. Skit också.

 

 

Jag sitter i mitten av uteplatsen.

Jag är på bra humör. Kan inte komma på minsta lilla bitterhet att dela med mig av. Det är ju fantastiskt.

Solen skiner, fåglarna kvittrar, myggorna bits, jag är ledig.

Jag sitter på min uteplats. Blundar och lyssnar på knak och sprak från träden. Karin Boye kan slänga sig i väggen. Det gör inte ont när knoppar brister. Det är helt fantastiskt att lyssna till.

Det enda som är lite (eller mycket) mindre fantastiskt är väl att kottekatt håller på att slå personligt rekord i långpromenad. 17 dygn nu. Överdos av vårkänslor...eller överkörning av bil... well, jag håller tummarna. Och okej, att någon annan också planerar att snart försvinna härifrån i ett par veckor till är väl inte heller så jätteskoj. Inte skoj alls ju!

Jag jobbar i Boden. I Boden bor Katja. Hon ringde precis och frågade om jag skulle komma till Boden redan ikväll. Hänga lite och typ kolla Greys Anatomy.

Jo visst. Det vore trevligt. Bortsett från det faktum att när Greys börjar så sussar jag sött sen länge.

Jag är inte bitter. Jag är inte bitter. Jag är inte bitter.

---

Alltså bara för att förtydliga. Jag är glad att tjäna pengar. Jag är glad att jag har arbetskamrater. Jag är jäkligt glad att jag fick något att göra innan jag växte fast i soffan. Jag är faktiskt genrellt en rätt glad person. En glad person som bara tycker det är hundra gånger roligare uttrycka saker på ett mindre lyckligt och rosaskimrande sätt än vad som verkar brukligt in the world of bloggar. Min lägenhet är rosa. Därför behöver inte min blogg vara det. Typ. 

Eh, alltså...inte för att någon undrat. Men nu vet ni i alla fall.

Idag försökte jag öppna dörren till lägenhten genom att trycka på öppna-knappen på bilnyckeln. Det fungerade inte och det tog mig osunt länge att komma på vad som var fel.

Nu är klockan 20.30 och jag ska typ gå och lägga mig. Svår pensionärsvarning på mig för tillfället. Imorgon när klockan ringer vid 04.00 kommer det i alla fall kännas som ett klokt val.

Jag har visserligen ett jobb just nu. Men tro mig att jag längtar tills jag har ett jobb som dessutom går att kombinera med ett liv.

Och när jag har det jobbet. Då ska jag unna mig hemfixad matlåda varje dag. No more färdiga pastasallader eller baugetter från ICA till lunch. Och inte från Statoil heller för den delen. Definitivt inte från Statoil. Har ni tänkt på att det faktiskt är någon som står och gör de där salladerna ni äter...va va va?

Well well, godnatt!