I ett hus vid skogens slut

Jag har hittat ett hus. Ett hus jag vill ha!

Det ligger där det ska ligga. Kostar så mycket (så lite) som det ska göra. Är precis så renoverat och fräscht som det ska vara. Och det viktigaste av allt: Det innehar en lagom stor och lättskottad infart och en perfekt liten tomt som är tillräckligt stor för att inte kännas liten.

Okej, huset är brunt och det är fult. Men tegel går väl att måla?

Nåja. Jag har inga planer på att köpa ett hus just nu. Jag trivs alldeles utmärkt som stadsbo. (förutom de gånger jag tittar på söta balkongmöbler och plantor och krukor och piffiga lösningar på kryddodlingar och plötsligt kommer på att jag inte har någon balkong)

Det jag vill komma till är att det alltså finns hus som uppfyller mina kriterier för att överhuvudtaget kunna tänka mig att bo i hus. Jag som inte ens kan htta ett par skor som passar mina krav. Och samma hus matchar dessutom min tilltänkta husköparkompanjons kriterier. Det är ju fantastiskt. Helt jäkla fantastiskt.

Appropå

det senaste inlägget här. Alltså innan igår.

Idag var det fyndmarknad på Arcus igen. Jag övervägde ett besök. Men jag var stark. Jag stannade hemma. Jag är en sådan som håller vad jag lovar.


Jag tänkte så här.

Jag ger det här en chans till. Since senast har jag

- blivit faster
- blivit anställd
- blivit stadsbo

Jag har alltså haft ett rätt bra halvår. Så det så.


Fynda?

Här var jag idag. Fyndmarknad? Haha. Jag betalade 100 kr (inträde * 2 + parkering) för att trängas med folk och handla en pyttegrej till överpris. När ska jag lära mig att de där tillställningarna inte är min grej? Det går inte att fynda när de enda bord man dras till är "exklusiva-antikvitets-borden". Och de där jäkla antiktivets-handlarna...de kan ta betalt de.

Okej, jag lovar härmed mig själv att aldrig besöka dylik tillställning igen. I alla fall inte i tron att jag faktiskt ska göra ett fynd. I alla fall inte innan jag får får barn. Då kanske man an göra ett fynd. Eller två. Eller kanske inte ändå.


Lite här och där

Fredrik kom hem. Så det blev ganska tyst här. Så kan det vara ibland. Jag prioriterar verkligheten. Alla gånger. Eller i alla fall oftast. Att han den där karln masade sig hem från Sicilien är förstås positivt. På alla plan utom ett. Jag lider av tidsbrist. Total jäkla tidsbrist. Jag hinner inte ens måla naglarna. Då förstår ni hur illa det är.

Vi har varsin lägenhet. I min lägenhet har jag mina saker. I Fredriks lägenhet finns Fredriks saker. Inte så jättekonstigt egentligen. Men väldigt opraktiskt.

Självklart går det att kompromissa. Lite här. Lite där. Lite mittemellan. Lite ingenstans. Mitt nagellacksförråd räcker faktiskt till både en och två (och typ hundra) lägenheter. Min garderob också. Allt går bara man vill. Grejen är bara den att jag inte vill. Jag vill inte ha två lägenheter. Ja vill ha EN. En som är tillräckligt stor för oss båda. En lägenhet som rymmer både hockeymatcher och MODOhockey-tröjor (om än ihopvikta i en låda) och alla mina nagellack. En lägenhet där man kan äta gemensam middag utan att det kräver avancerad planering. En lägenheten där man kan.... äh... leva ett normalt liv tillsammans helt enkelt.

Nåja, jag tänker inte ta vad som helst. Jag har ingen lust att flytta till Hertsön. Och än så länge vinner min kräsna sida över den desperata. Vi får se hur länge det varar

Jag är ung.

De senaste veckorna har jag funderat lite angående det faktum att jag närmar mig 30. Jag har egentligen ingen större åldersnoja men fundera kan man ju alltid göra. Vad bör man egentligen ha hunnit med innan 30? Var trodde man att man skulle vara när man blir 30? Alla har nog någon form av plan för det. Och min plan var inte att bo ensam i en 1:a på Porsön.

Men så snubblade jag över detta
Vandrare född 1983 + Vandrare i 20-års åldern = Samma vandrare. 

Jag är inte gammal. Jag är i 20-års ålder. 20-års åldern låter väldigt ungt. Lite väl ungt kanske. Men strunt i det. Nu tänker jag släppa stressen och andas ut ett par år till.

Stil

Okej. För ett par år sedan, medan jag pluggade, gjorde jag ett försök att träna på STIL . Det var det värsta jag gjort. Ångest var bara förnamnet och jag gick nog inte dit mer än en handfull gånger. Låt säga att gym som uteslutande besöks av "jag är så jävla snygg och vältränad och hurtig och smal och ung och smart och uppenbarligen rik för jag har bara råd med supersnygga superdyra märkesträningskläder och när jag inte är på gymmet så åker jag på skidresor eller springer en mil eller pluggar 8 tmmar om dygnet till tenta som jag kanske har om 2 månader"-tjejer (och kanske killar också, men tjejer är värre) inte var min grej riktigt. Det tog död på allt jag tyckte var roligt med träning. Och låt säga...jag har inte riktigt "råd" att inte gilla att träna.

Jag lovade i alla fall mig själv att aldrig sätta min fot där igen. Aldrig någonsin. Det fanns väldigt mycket jag hellre skulle göra än gå dit. Typ simma i en svensk mörk insjö med 250 000 gäddor (Ni som känner mig förstår). Men jag blev äldre. Och lite klokare. Jag bor 100 meter därifrån. Och ska jag träna verkar det jäkligt korkat att gå någon annanstans. Så...jag gick dit. Jag har har till och med gått dit ganska många gånger. Det vore en överdrift att säga att jag är deras flitigaste besökare. En väldigt stor överdrift. Men jag gick dit.

Ja, det kan hända att jag överdriver min bedrift en aning. Men vad sjutton. Det var ett stort steg för mig. Och ibland måste man få vara lite stolt över sig själv!

Och vem vet. Snart kanske jag vågar bada i Sverige också!!

Ännu mer saknad

Några gånger per år får jag ett ryck. Kommer på att jag har en blogg och så. Oftast sker det på en helg. Då jag inte har något bättre för mig. Då jag är ensam. Som i Juni när jag bloggade sist. Och som nu till exempel.

Jo, jag har varit ensam ett tag nu. 21 av de senaste 25 veckorna ungefär. Eller det är förstås inte riktigt sant. Det är ju bara en person som varit frånvarande. Och jag har faktiskt mer än en person i mitt liv. Men bara en av just den sorten. Den där sorten som märks extra väl om den är frånvarande. Den där sorten man får somna bredvid på kvällarna och vakna bredvid på morgonen.

En kompis sa för ett tag sedan "Du ska vara glad att han inte är borta i ett halvår i alla fall".
I min värld är April - September ganska precis ett halvår faktiskt. Men vad vet jag egentligen.


Min nya hobby



Jo men visst. Jag vann på travet i lördags. Inga miljoner som synes, och dessutom skulle det delas på flera. Nåja, nästa gång kanske sju rätt ger mer än ett par tusen. Ett par miljoner är planen.

Ett vykort från södern...

Jag fick ett mail från Italien. Han är bra min Fredrik. Han vet precis vad han skall göra för att jag inte ska sakna honom så jäkla mycket. Typ shoppa världens fulaste skor.


Det gick snabbt över...

Jag gjorde en rätt ambitiös omstart av den här bloggen. (Nåja, enligt mina mått mätt i alla fall).
Sen hände det att vi blev beordrade övertid. Tack och bock. Visserligen blev jag utan liv för ett par dagar, men förhoppningsvis blir jag med lite mer pengar i alla fall.

Idag har jag i alla fall snusat bebis. Jag vill ha en egen. Jo, jag vill faktiskt det. Inte idag och kanske inte imorgon. Men i alla fall någon gång.


Jag erkänner

Jag ljög i tidigare inlägg. Det här är min egentliga metod till viktnedgång. En het date med Paolo lite då och då. Många fler promenader och många kilo mindre godis och dylikt än tidigare. Och så den där geggan där nere också. Blomkåls- och broccolimos är det. Ska tydligen vara bättre än potatis i alla fall.





Diet

Jag har än en gång påbörjat projekt "gå ner i vikt". Har läst på lite om olika dieter. Fastnar mest för barnmatsdieten. Den verkar ju sannerligen effektiv.

Tycker dock det där med att köpa färdiga burkar verkar lite fusk. Kan väl inte vara så svårt att göra egen barnmat. Dessutom. Om barnmat är effektivt. Då borde väl smakportioner för bebisar vara det absolut ultimata?



Så, färdig puré att frysa in i isbitsformar. Har precis gjort i ordning mat för en vecka. Mums.

Svettigt värre

Förmiddagens träningspass. Pröva, rensa ut, och slänga bort strumpbyxor. Högen representerar de icke längre funktionsdugliga. Trasiga, noppiga och ett antal felköp.  En full Ica-kasse i soporna senare och det blev helt plötsligt gott om plats i garderoben. I alla fall på den hyllan.


Ensam

Inte nog med att Fredrik lämnade mig (om än tillfälligt) och åkte utomlands. Nu har även den andra mannen (nåja) i mitt liv lämnat stan.

Grannarna ringde på dörren, sa ett par mindre snälla ord. Det var något om döda fåglar, förbud mot lösspringande katter och nerkissade utemöbler. Jag övervägde att spela oförstående och hitta på någon bra bortförklaring. Men till och med jag har svårt att förklara bort beteendet hos en rätt så normal utekatt.

Jag ringde till mamma. Hon var i alla fall betydligt snällare. Så lillaKott fick bli Pitebo tillsvidare.

Det enda positiva med det. Jag behöver inte dammsuga riktigt lika ofta.


Saknad



Min karl åkte till Italien i tre månader. I och med det så utökades mitt blominnehav tillfälligt med exakt trehundra procent. Bland annat finns nu världens fulaste (utan att överdriva) kaktus i min vårdnad. Den står där i all sin prakt och förtar allt det fina i mitt hem. Men dess fulhet kanske är positiv. Varje gång jag ser den lär jag sakna honom liiite mindre.

Återupplivad (I alla fall tillfälligt)

Jag har skakat liv i min kamera. Så jag funderar på att skaka liv i den här bloggen också. Nedan är senaste bilden tagen med kameran. Tagen precis utanför mitt fönster. Det är visserligen flera månader sedan men dagens vy skiljer sig faktiskt inte så mycket. Det är fortfarande vitt, vitt, vitt. Jag tror dock att jag föredrar dagens meterdjupa snötäcke framför detta täcke av spindelnät.



Lovely Saturday.

Jag tänkte skriva en lista. En lista på tusen saker jag hellre skulle göra en lördagförmiddag än att besöka tandläkaren. Det skulle dock bli alldeles för svårt att bara välja ut tusen saker jag hellre gör, så jag struntade i det.

Nu är bedövningen på väg att släppa. Jag har inga värktabletter hemma. Bäst att inte känna efter så mycket.



Och så var vi här igen...

Jag slängde precis nio nagellack ur samlingen. Betyder det att jag får köpa nio nya?


Vi kan kalla detta en mjukstart. Mjukstart på ett par dagars halvambitiöst bloggande. Innan nästa alldeles för långa paus. Okej?

Telefonhuset

Har köpt ny telefon. Kände mig på bra humör (trots tidigare dåliga erfarenheter av det aktuella företaget) och bättrade på en stackars telefonförsäljares säljstatistik. Jag skulle liksom ändå ha telefonen och tyckte det kvittade varifrån den köptes. Då priset var detsamma (visserligen efter att jag fått upplysa försäljaren om att hans ursprungliga supererbjudande inte var lika super som andras) Jag skulle få vänta dock. Kanske upp till en månad. Inte optimalt men jag slog till ändå. Försäljaren tog min nya adress.

Igår fick jag ett sms. Paket att hämta. I Munksund. Paketet var trots adressändring skickat till min gamla adress. Å andra sidan hade det tagit en vecka istället för en månad. Så jag struntade i att bråka om det och skickade mamma för uthämtning och planerade samtidigt en blixtvisit till Piteå. Mamma hämtar ut paketet. "Men Frida, pratade du inte om en HTC telefon, det här är ju en sonyericsson...."

Strålande. Fast jag är inte förvånad. Ringer kundservice.

Hej och välkommen till oss som inte kan göra ett enda rätt. Vi har stängt på grund av utbildning och öppnar igen på måndag.

På grund av utbildning. HAHAHAHA.

Försöker ringa F. Jaa, jag behövde gnälla lite. Går inte att komma fram. Irriterande. Och ännu mer irriterande när jag får veta varför. Han är nämligen mitt i ett byte av sim-kort för att det ska passa i hans nya telefon som han hämtat ut idag. En lika dan som den jag skulle ha. Som han beställde efter mig!

Tidigare inlägg
RSS 2.0