En annan Frida

Okej, jag är ute och traskar här hemma i byn. Det är mörkt. Det är rätt sent. Det är fredagkväll. Telefonen ringer så jag stannar till och pratar. Traskar runt lite på stället medan jag pratar. En bil svänger in mot mig. I don't like, så jag vänder lite smått och börjar gå åt andra hållet. Efter typ två steg blir jag irriterad på mig själv. Jag har ingen lust att bli skraj för okänt folk i bilar (och dessutom är det faktiskt närmare till eventuell hjälp åt det håll jag var på väg åt). Nåja, jag byter alltså håll igen och fortsätter gå. Bilen är nu närmare. Det är en silvergrå Volvo V70. De vevar ner rutan. Fan.

- Hej, det är polisen. Hur mår du? 

Ja, jag höll på att dö. Jag menar, va fan. Hur ser man egentligen ut om polisen känner att de behöver "kolla upp en" när man är ute och går.

(Att jag "smög" runt i en skogsglänta i utkanten av ett bostadsområde i närheten av en fest på en lokal kan kanske ses som förmildrande omständigheter till polisens approach. Men ändå.)