Fynda?
Här var jag idag. Fyndmarknad? Haha. Jag betalade 100 kr (inträde * 2 + parkering) för att trängas med folk och handla en pyttegrej till överpris. När ska jag lära mig att de där tillställningarna inte är min grej? Det går inte att fynda när de enda bord man dras till är "exklusiva-antikvitets-borden". Och de där jäkla antiktivets-handlarna...de kan ta betalt de.
Okej, jag lovar härmed mig själv att aldrig besöka dylik tillställning igen. I alla fall inte i tron att jag faktiskt ska göra ett fynd. I alla fall inte innan jag får får barn. Då kanske man an göra ett fynd. Eller två. Eller kanske inte ändå.
Okej, jag lovar härmed mig själv att aldrig besöka dylik tillställning igen. I alla fall inte i tron att jag faktiskt ska göra ett fynd. I alla fall inte innan jag får får barn. Då kanske man an göra ett fynd. Eller två. Eller kanske inte ändå.
Lite här och där
Fredrik kom hem. Så det blev ganska tyst här. Så kan det vara ibland. Jag prioriterar verkligheten. Alla gånger. Eller i alla fall oftast. Att han den där karln masade sig hem från Sicilien är förstås positivt. På alla plan utom ett. Jag lider av tidsbrist. Total jäkla tidsbrist. Jag hinner inte ens måla naglarna. Då förstår ni hur illa det är.
Vi har varsin lägenhet. I min lägenhet har jag mina saker. I Fredriks lägenhet finns Fredriks saker. Inte så jättekonstigt egentligen. Men väldigt opraktiskt.
Självklart går det att kompromissa. Lite här. Lite där. Lite mittemellan. Lite ingenstans. Mitt nagellacksförråd räcker faktiskt till både en och två (och typ hundra) lägenheter. Min garderob också. Allt går bara man vill. Grejen är bara den att jag inte vill. Jag vill inte ha två lägenheter. Ja vill ha EN. En som är tillräckligt stor för oss båda. En lägenhet som rymmer både hockeymatcher och MODOhockey-tröjor (om än ihopvikta i en låda) och alla mina nagellack. En lägenhet där man kan äta gemensam middag utan att det kräver avancerad planering. En lägenheten där man kan.... äh... leva ett normalt liv tillsammans helt enkelt.
Nåja, jag tänker inte ta vad som helst. Jag har ingen lust att flytta till Hertsön. Och än så länge vinner min kräsna sida över den desperata. Vi får se hur länge det varar
Vi har varsin lägenhet. I min lägenhet har jag mina saker. I Fredriks lägenhet finns Fredriks saker. Inte så jättekonstigt egentligen. Men väldigt opraktiskt.
Självklart går det att kompromissa. Lite här. Lite där. Lite mittemellan. Lite ingenstans. Mitt nagellacksförråd räcker faktiskt till både en och två (och typ hundra) lägenheter. Min garderob också. Allt går bara man vill. Grejen är bara den att jag inte vill. Jag vill inte ha två lägenheter. Ja vill ha EN. En som är tillräckligt stor för oss båda. En lägenhet som rymmer både hockeymatcher och MODOhockey-tröjor (om än ihopvikta i en låda) och alla mina nagellack. En lägenhet där man kan äta gemensam middag utan att det kräver avancerad planering. En lägenheten där man kan.... äh... leva ett normalt liv tillsammans helt enkelt.
Nåja, jag tänker inte ta vad som helst. Jag har ingen lust att flytta till Hertsön. Och än så länge vinner min kräsna sida över den desperata. Vi får se hur länge det varar
Jag är ung.
De senaste veckorna har jag funderat lite angående det faktum att jag närmar mig 30. Jag har egentligen ingen större åldersnoja men fundera kan man ju alltid göra. Vad bör man egentligen ha hunnit med innan 30? Var trodde man att man skulle vara när man blir 30? Alla har nog någon form av plan för det. Och min plan var inte att bo ensam i en 1:a på Porsön.
Men så snubblade jag över detta
Vandrare född 1983 + Vandrare i 20-års åldern = Samma vandrare.
Jag är inte gammal. Jag är i 20-års ålder. 20-års åldern låter väldigt ungt. Lite väl ungt kanske. Men strunt i det. Nu tänker jag släppa stressen och andas ut ett par år till.
Men så snubblade jag över detta
Vandrare född 1983 + Vandrare i 20-års åldern = Samma vandrare.
Jag är inte gammal. Jag är i 20-års ålder. 20-års åldern låter väldigt ungt. Lite väl ungt kanske. Men strunt i det. Nu tänker jag släppa stressen och andas ut ett par år till.
