En annan Frida

Nej, nu tror jag att jag arbetat klart för idag. Nu behöver jag ett par nya skor. Visst?

Arbeta enligt Frida: Sitta framör datorn vid köksbordet (observera: ej i soffan eller sängen) och surfa på sidor som inte är bloggar, youtube, kvällstidningar eller webshoppar. Det är faktiskt svårare än man kan tro. Att hitta sådana icke nöjes-anknutna sidor alltså.

Skulle uträtta ett snabbt ärende på apoteket idag. Lättare sagt än gjort. Maskmedel (jävla katt) och kortison-nässpray (till mamma) stod på inköpslistan.

Irrar runt en stund och letar maskmedlet men apotekets djur-hyllor är som bortblåsta. Hittar heller ingen kortison- nässpray (hej, det är inte så lätt att veta att man ska leta på allergihyllan och inte förkylningshyllan, mamma är ju trots allt förkyld.) så jag ser mig om efter pesonal. En i receptdisken, en i kassan och en ute på golvet. Tanten ute golvet har en flock människor runt sig och eftersom det är helt tomt i kassan så tyckte jag att kassa-tanten kanske kunde svara på min frågor.

- Hej, jag undrar om ni har maskmedel för katter?

- Jo det har vi. Om du frågar hon som står där (pekar på kvinnan i receptdisken) så kan hon hjälpa dig för vi har det i lådorna där.

- Okej, tack. En sak till (då det fortfarande inte är någon kö). Har ni nässpray med kortison?

- Jo det har vi. Bland sprayerna. (ger mig en blick som tydligt betyder att hon inte tänker hjälpa mig mer)

Okej. Fine. Kanske inte världens trevligaste bemötande men jag förstår att hon inte kan lämna kassan (trodde jag) och jag blev ju i alla fall lite klokare. Tar en nummerlapp till receptdisken. Står där och väntar ett bra tag på min tur och (det är här jag börjar bli liiite irriterad) tror ni inte att medan jag väntar så ser jag hur kassatanten helt plötsligt utan problem lämnar sin post för att hjälpa en gammal gubbe hitta rätt. Att peka ut en spray på hyllan nästintill kassan, det gick däremot inte för sig?  Nåja, min tur i receptdisken.

- Hej, jag skulle vilja ha maskmedel till min katt.

- Nej, men då ska du ju inte prata med mig, då ska du prata med hon ute på golvet. Jag tar bara receptkunder.

- Men, hon sa ju! (jag är stressad, uppgiven och lite mindre trevlig då jag kunde sparat ganska mycket tid på att direkt "köa" till golvet-tanten istället för till recept-tanten )

Nåja, hon var gullig och hjälpte mig i alla fall. Då var det bara sprayen kvar. Vilket betydde att jag ändå behövde få hjälp av tanten ute på golvet. Jag ställer mig vid spray-hyllan och håller samtidigt ett öga på om det dyker upp något läge att haffa henne. Men nej då hon hjälpt klart en kund får hon helt plötsligt för sig att hon också behövs i kassan (det höll ju på att bli kö, säkert två personer lång. Att det sen irrade runt folk (betydligt fler än mig) som inte hittade det de behövde och kunde gå till kassan spelade tydligen mindre roll).

Nåja, snälla receptdisk-kvinnan kom till min undsättning och jag fick min (mammas) jäkla spray.

Okej. Det här blev ju ganska långt och ganska meningslöst. Det är bara få saker som retar upp mig så mycket som personer med serviceyrken som totalt saknar känsla för service.

Nu drar jag till sjöss. Om jag motstår frestelsen att hoppa över bord så är jag tillbaka efter helgen. Tjohej.

Låt säga att jag suttit i telefonkö i 20 minuter. Är det då en orimlig begäran att vilja prata med någon när jag äntligen blir framkopplad?

Jag har jobbat i kundtjänst så jag kan ha överseende med vissa saker (det mesta om det handlar om engångsföreteelser). Det är mänskligt att koppla någon fel. Jag förstår att man inte låter lika glad och trevlig under dagens samtal nummer 200 jämfört med dagens första. Det är heller ingen höjdare (men kan hända) att ha mute-knappen intryckt när man svarar. Ja, jag vet till och med att det är möjligt att fumla med knapparna och råka koppla bort samtalet istället för att svara. Men, att svara och sedan glömma bort att prata verkar inte speciellt intelligent.

Så, ifall någon undrar så ska någon som har arbetsplatsen i närheten av Sandra äta yoghurt och banan till lunch. Det verkar dessutom vara en ganska trivsam arbetsplats där man skrattar mycket..... Var det det jag undrade om när jag ringde? Nej, knappast.

- Hej, jag har precis blivit arbetslös och undrar om jag är berättigad till någon form av ersättning från a-kassan?

- Jag ser här att du inte varit medlem i a-kassan speciellt länge (alltså inte ett år) men om du dröjer en stund ska jag höra efter om du inte kan få ersättning på något annat vis.

Minuterna går...

- Hej igen, jo det är ju så här att om du uppfyller ett "arbetskrav" så har du ju rätt till en liten ersättning.

(Va f*n. Var det detta var hon tvungen att fråga sina kollegor om?)

- Jo jag vet, men jag var student tills i Juni så jag är nog körd.

- Jo, det är sant.


Nej, Jag förväntade mig inte att få några pengar av dem. Till skillnad från telefonist-tjejen (som ändå var världens gulligaste) så kände jag faktiskt till de olika baskraven. Men eftersom jag är helt grön i den här arbetslöshetsbranschen så tänkte jag att det var lika bra att ringa. Kanske skulle samtalet ge mig någon form av nyttig information som inte går att läsa som första punkt på deras hemsida. And so it did, även om det inte var den typ av information jag räknat med. För det känns ju i alla fall bra att veta, att det inte verkar krävas så mycket för att få ett jobb i det här landet.

Jaha, här hade man ställt in sig på att världen skulle gå under. Men så är det först om nååågra veckor. Då är ju allt lugnt.

Verkar det inte som en jäkligt dum idé ändå, att återskapa big bang? Varför vill du som forskare lägga ner sån tid och energi på något som ingen någonsing kommer veta (eller komma ihåg) om det faktiskt fungerade?



Äh, jag var tvungen att å in och läsa mer än rubrikerna. Det var ju dumt, nu var det inte lika roligt längre.