En annan Frida

Två gånger på tre dagar! Det finns kanske fortfarande hopp för mig ändå.

Noterade att Cat lagt upp bilder på vårtecken. Uppe i Luleå känns våren aningens mer avlägsen. Förstår att du är nöjd att inte bo här längre.



Outside my window. Temperaturen (som ni kan se om ni tittar noga) är det inga fel på. Men snön! Nåja, lagom till Juni kanske jag återfått full syn utåt. Kanske.

Jag efterlyste en liten skidtripp, och se, jag fick som jag ville. Mor såg till att styra upp en dag i backen. Tur att föräldrar inte släpper ansvaret att aktiviera sina barn bara för att de blivit vuxna.

Jag kan väl inte påstå att den där bilden är någon jag i normala fall skulle visa in public. Men det är den enda jag har från dagen och jag ser ju rätt glad ut så jag bjuder på den.

---

Update: Jag  noterade att jag skrivit fel i rubriken (ändrat nu). Men seriöst, visst ser Kådbalis bättre ut än Kåbdalis?

Jag tycker inte om att ha fel. Speciellt inte när jag har rätt. Så nu ska vi reda ut en sak. Jag har aldrig förnekat att det är en återvändsgränd framöver och att det nog inte är tillåtet att köra här om man ska vidare framåt långt efter den där återvändsgränden (vilket är fullt möjligt och utnyttjas av 99% av bilisterna på väg mellan porsön och typ Bodenvägen). Men när mamma vill få det till att jag dessutom kör på cykelbana, då måste jag få protestera. Ser du nu kära mor hur skylten pekar tydligt åt vänster in på cykelvägen som tyvärr inte syns på bild men som finns där eftersom jag gick på den sen.

Det där är väl förövrigt inte ens skyltar som markerar cykelbana? Utan de visar väl bara riktningen för cykelvägen "Universitetsstråket".

Mina skidor står i hallen och skriker efter att användas. Det har varit strålande vårvinter i ett par dagar. Jo men en liten skidtripp skulle ju inte sitta helt fel. Jag vet inte varför men jag gillar bilden ovan. Jag och far funderar på hur vi ska få ner lilla mor från toppen. Mamma justerar utrustningen. (Som att det är där felet sitter)



Trots mitt noggranna studerande av pistkartan i jakt på gröna/blå (vilka är de enklaste?) nedfarter så hamnade vi lite (mycket) fel. Tur i oturen kanske. Bilvägen visade sig nämligen alldeles lagom brant för lilla mor. Lite väl smal kanske. Hon kunde inte riktigt ta ut plogsvängarna som hon ville!

Idag är det sol. Så efter exakt en månad har jag bestämt mig för att krypa fram ur mitt ide.

Nej, jag kunde tydligen inte riktigt släppa den här bloggen än. Framförallt kunde jag inte riktigt med att det sista jag skulle ha skrivit (om det nu hade blivit det sista) skulle handlat om min jättefinne. Det kändes inte helt okej.

De flesta som inte bloggat på länge brukar vid återkomsten tacka sina läsare för att de fortfarande kikar in trots dålig (icke existerande) uppdatering. I will not. Det finns nämligen ingen att tacka. Och det är lugnt, jag förstår liksom att ni gett upp för längesen.

Jag återkommer...