En annan Frida

Jag har hittat ett hus. Ett hus jag vill ha!

det senaste inlägget här. Alltså innan igår.

Idag var det fyndmarknad på Arcus igen. Jag övervägde ett besök. Men jag var stark. Jag stannade hemma. Jag är en sådan som håller vad jag lovar.

Jag ger det här en chans till. Since senast har jag

- blivit faster
- blivit anställd
- blivit stadsbo

Jag har alltså haft ett rätt bra halvår. Så det så.

Här var jag idag. Fyndmarknad? Haha. Jag betalade 100 kr (inträde * 2 + parkering) för att trängas med folk och handla en pyttegrej till överpris. När ska jag lära mig att de där tillställningarna inte är min grej? Det går inte att fynda när de enda bord man dras till är "exklusiva-antikvitets-borden". Och de där jäkla antiktivets-handlarna...de kan ta betalt de.

Okej, jag lovar härmed mig själv att aldrig besöka dylik tillställning igen. I alla fall inte i tron att jag faktiskt ska göra ett fynd. I alla fall inte innan jag får får barn. Då kanske man an göra ett fynd. Eller två. Eller kanske inte ändå.

Fredrik kom hem. Så det blev ganska tyst här. Så kan det vara ibland. Jag prioriterar verkligheten. Alla gånger. Eller i alla fall oftast. Att han den där karln masade sig hem från Sicilien är förstås positivt. På alla plan utom ett. Jag lider av tidsbrist. Total jäkla tidsbrist. Jag hinner inte ens måla naglarna. Då förstår ni hur illa det är.

Vi har varsin lägenhet. I min lägenhet har jag mina saker. I Fredriks lägenhet finns Fredriks saker. Inte så jättekonstigt egentligen. Men väldigt opraktiskt.

Självklart går det att kompromissa. Lite här. Lite där. Lite mittemellan. Lite ingenstans. Mitt nagellacksförråd räcker faktiskt till både en och två (och typ hundra) lägenheter. Min garderob också. Allt går bara man vill. Grejen är bara den att jag inte vill. Jag vill inte ha två lägenheter. Ja vill ha EN. En som är tillräckligt stor för oss båda. En lägenhet som rymmer både hockeymatcher och MODOhockey-tröjor (om än ihopvikta i en låda) och alla mina nagellack. En lägenhet där man kan äta gemensam middag utan att det kräver avancerad planering. En lägenheten där man kan.... äh... leva ett normalt liv tillsammans helt enkelt.

Nåja, jag tänker inte ta vad som helst. Jag har ingen lust att flytta till Hertsön. Och än så länge vinner min kräsna sida över den desperata. Vi får se hur länge det varar

De senaste veckorna har jag funderat lite angående det faktum att jag närmar mig 30. Jag har egentligen ingen större åldersnoja men fundera kan man ju alltid göra. Vad bör man egentligen ha hunnit med innan 30? Var trodde man att man skulle vara när man blir 30? Alla har nog någon form av plan för det. Och min plan var inte att bo ensam i en 1:a på Porsön.

Men så snubblade jag över detta
Vandrare född 1983 + Vandrare i 20-års åldern = Samma vandrare. 

Jag är inte gammal. Jag är i 20-års ålder. 20-års åldern låter väldigt ungt. Lite väl ungt kanske. Men strunt i det. Nu tänker jag släppa stressen och andas ut ett par år till.

Okej. För ett par år sedan, medan jag pluggade, gjorde jag ett försök att träna på STIL . Det var det värsta jag gjort. Ångest var bara förnamnet och jag gick nog inte dit mer än en handfull gånger. Låt säga att gym som uteslutande besöks av "jag är så jävla snygg och vältränad och hurtig och smal och ung och smart och uppenbarligen rik för jag har bara råd med supersnygga superdyra märkesträningskläder och när jag inte är på gymmet så åker jag på skidresor eller springer en mil eller pluggar 8 tmmar om dygnet till tenta som jag kanske har om 2 månader"-tjejer (och kanske killar också, men tjejer är värre) inte var min grej riktigt. Det tog död på allt jag tyckte var roligt med träning. Och låt säga...jag har inte riktigt "råd" att inte gilla att träna.

Jag lovade i alla fall mig själv att aldrig sätta min fot där igen. Aldrig någonsin. Det fanns väldigt mycket jag hellre skulle göra än gå dit. Typ simma i en svensk mörk insjö med 250 000 gäddor (Ni som känner mig förstår). Men jag blev äldre. Och lite klokare. Jag bor 100 meter därifrån. Och ska jag träna verkar det jäkligt korkat att gå någon annanstans. Så...jag gick dit. Jag har har till och med gått dit ganska många gånger. Det vore en överdrift att säga att jag är deras flitigaste besökare. En väldigt stor överdrift. Men jag gick dit.

Ja, det kan hända att jag överdriver min bedrift en aning. Men vad sjutton. Det var ett stort steg för mig. Och ibland måste man få vara lite stolt över sig själv!

Och vem vet. Snart kanske jag vågar bada i Sverige också!!

Några gånger per år får jag ett ryck. Kommer på att jag har en blogg och så. Oftast sker det på en helg. Då jag inte har något bättre för mig. Då jag är ensam. Som i Juni när jag bloggade sist. Och som nu till exempel.

Jo, jag har varit ensam ett tag nu. 21 av de senaste 25 veckorna ungefär. Eller det är förstås inte riktigt sant. Det är ju bara en person som varit frånvarande. Och jag har faktiskt mer än en person i mitt liv. Men bara en av just den sorten. Den där sorten som märks extra väl om den är frånvarande. Den där sorten man får somna bredvid på kvällarna och vakna bredvid på morgonen.

En kompis sa för ett tag sedan "Du ska vara glad att han inte är borta i ett halvår i alla fall".
I min värld är April - September ganska precis ett halvår faktiskt. Men vad vet jag egentligen.

Jo men visst. Jag vann på travet i lördags. Inga miljoner som synes, och dessutom skulle det delas på flera. Nåja, nästa gång kanske sju rätt ger mer än ett par tusen. Ett par miljoner är planen.

Jag fick ett mail från Italien. Han är bra min Fredrik. Han vet precis vad han skall göra för att jag inte ska sakna honom så jäkla mycket. Typ shoppa världens fulaste skor.

Jag gjorde en rätt ambitiös omstart av den här bloggen. (Nåja, enligt mina mått mätt i alla fall).
Sen hände det att vi blev beordrade övertid. Tack och bock. Visserligen blev jag utan liv för ett par dagar, men förhoppningsvis blir jag med lite mer pengar i alla fall.

Idag har jag i alla fall snusat bebis. Jag vill ha en egen. Jo, jag vill faktiskt det. Inte idag och kanske inte imorgon. Men i alla fall någon gång.

Jag ljög i tidigare inlägg. Det här är min egentliga metod till viktnedgång. En het date med Paolo lite då och då. Många fler promenader och många kilo mindre godis och dylikt än tidigare. Och så den där geggan där nere också. Blomkåls- och broccolimos är det. Ska tydligen vara bättre än potatis i alla fall.

Jag har än en gång påbörjat projekt "gå ner i vikt". Har läst på lite om olika dieter. Fastnar mest för barnmatsdieten. Den verkar ju sannerligen effektiv.

Tycker dock det där med att köpa färdiga burkar verkar lite fusk. Kan väl inte vara så svårt att göra egen barnmat. Dessutom. Om barnmat är effektivt. Då borde väl smakportioner för bebisar vara det absolut ultimata?



Så, färdig puré att frysa in i isbitsformar. Har precis gjort i ordning mat för en vecka. Mums.

Förmiddagens träningspass. Pröva, rensa ut, och slänga bort strumpbyxor. Högen representerar de icke längre funktionsdugliga. Trasiga, noppiga och ett antal felköp.  En full Ica-kasse i soporna senare och det blev helt plötsligt gott om plats i garderoben. I alla fall på den hyllan.

Inte nog med att Fredrik lämnade mig (om än tillfälligt) och åkte utomlands. Nu har även den andra mannen (nåja) i mitt liv lämnat stan.

Grannarna ringde på dörren, sa ett par mindre snälla ord. Det var något om döda fåglar, förbud mot lösspringande katter och nerkissade utemöbler. Jag övervägde att spela oförstående och hitta på någon bra bortförklaring. Men till och med jag har svårt att förklara bort beteendet hos en rätt så normal utekatt.

Jag ringde till mamma. Hon var i alla fall betydligt snällare. Så lillaKott fick bli Pitebo tillsvidare.

Det enda positiva med det. Jag behöver inte dammsuga riktigt lika ofta.